Antropocenlaboratoriet – Med uppgift att möjliggöra nya vägar mot en hållbar framtid

Antropocenlaboratoriet är ett forskningsprogram med ett övergripande syfte att skapa och sprida vetenskapsbaserad förståelse för att hitta nya vägar mot en hållbar framtid. Forskarna vill ta fram robusta fakta och också lyfta det hopp som trots allt finns om att vända den negativa utveckling som världen befinner sig i.

– Vi vill både skapa ny kunskap och syntetisera befintlig kunskap. Det handlar om stora komplexa frågor med massa osäkerhet, konstaterar Henrik Österblom, labbets föreståndare och professor i miljövetenskap.

Att det är många, stora och svåra frågor kryddade med en stor portion osäkerhet kan man lugnt säga. Forskarsamhället är inte ens riktigt överens om begreppet Antropocen, i mars 2024 röstades förslaget om att det skulle inbegripa en ny geologisk epok med start från år 1952 ner. Men trots det är det mer eller mindre vedertaget som ett uttryck för den tid från 1950-talet och framåt som mänskliga aktiviteter påverkat jordens ekosystem. Man brukar använda begreppet biosfär, ett område som sträcker sig från jordskorpans yttersta del till atmosfärens utkanter och innehåller alla jordens olika ekosystem, inklusive oss människor.

Skapa ringar på vattnet

Ingen, varken Henrik Österblom eller någon annan, tror förstås att forskningsprogrammets fyra forskare, två postdoktorer och två gästprofessorer ska lösa de stora utmaningar som världen ställs inför med klimatförändringar och de effekter de också får på människors hälsa, på lagstiftning, demokrati och säkerhet. Det handlar i stället om att med små medel skapa ringar på vattnet som kan bidra till förändringar såväl inom forskarsamhället som världen utanför.

– Vi vill försöka visa de stora dragen, vad som är relevant, vad som har effekt och kan vara systemskiftande. Det finns otroligt mycket data som vi går igenom. Vi vill också vara en brygga mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora, konst och hela spannet däremellan, berättar Österblom.

Image

Han pekar på FN:s klimatpanels IPPC-rapporter som väldigt bra synteser av tillgänglig fakta men också på att det sedan brister i genomförandet.

– Det finns ett otroligt stort genomförandeunderskott. Vi vill försöka förstå varför det är så svårt att genomföra sådant vi vet har effekt.

När tjänsterna i programmet utlystes kom det ansökningar från ett 70-tal länder. 

– Det var verkligen ett stort intresse och en stor variation. Utlysningen utformades efter en idé om två forskningsspår. Bland de som rekryterades har en av dem kombinationen partikelfysik och antropologi, en annan energisystem och rättvis fördelning av resurser, en är inriktad på matsystem, en är kemist och ytterligare en annan har en miljö- och handelsbakgrund, samtliga kommer från utlandet.

Inget egentlig labb

Antropocenlaboratoriet, som finansieras av Marianne och Marcus Wallenberg Stiftelse och Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond, är inrymt i Kungliga Vetenskapsakademiens lokaler. Och något laboratorium i egentlig bemärkelse handlar det inte om. Här undersöks inga prover eller blandas några vätskor däremot har man under den första tiden blandat metoder och synsätt för att finna ett nytt vetenskapligt arbetssätt som ska kännas tryggt och robust för forskare från alla discipliner. Syftet är också att etablera sig som en internationellt erkänd mötesplats för samarbete mellan forskare som vill behandla relevanta och centrala frågor för hållbar utveckling

– Vår metod handlar mycket om att samla forskare från hela världen inom olika områden. Inför vår första workshop sa de flesta: ”Så spännande men det här går ju inte att göra”. Vi satsar högt och bjuder in de mest intressanta forskarna i världen. Vi bjöd till exempel in en israelisk epigenetiker, hon sa att hon inte fattade varför hon skulle komma, men hon kom och efteråt utbrast hon i ” I am intrigued”.

Två forskningsspår 

Det två forskningsspåren som man börjat jobba kring är ”Hopp i Antropocen” och ”En sammanflätad biosfär”.

– Det finns så många berättelser som florerar; att det inte går att lita på någon, att det är för sent att göra något åt klimatförändringarna… Och visst, det ser ut att gå åt skogen väldigt snabbt men samtidigt har människans potential och förmåga att samarbeta, skapa innovation och lösa problem aldrig varit så stor som i den sammankopplade värld vi lever i dag. Vi vill balansera hopp och förtvivlan med hjälp av fakta som tas fram genom en robust vetenskaplig metod. 

Rent konkret säger han att det bland annat handlar om att titta på hur lagstiftningen används för att ändra på relationen mellan människa och natur.

– Vi tittar mycket på hur lagstiftningen fungerar och hur den används för att säkerställa naturens rättigheter och ursprungsbefolkningars rättigheter. Vi tittar en hel del på energisystem och transportsystem och den snabba utvecklingen inom batteridrivna fordon, solcellsanvändning och vindkraft. Vi tittar på hur mycket natur som skyddas och restaureras. Hur institutioner, politiken, näringslivet tar sig an frågorna. Vi försöker titta brett tvärs över system och geografier, på positiv utveckling, vilka aktörer som är drivande. Vi ser hur enstaka rättsfall sprider sig och blir praxis, men vi ser också på de motgångar som finns.

Det finns ett otroligt stort genomförandeunderskott. Vi vill försöka förstå varför det är så svårt att genomföra sådant vi vet har effekt.

Samarbete med konstnärer

Målsättningen är att kunskapen så småningom ska mynna ut i artiklar i erkända vetenskapliga tidskrifter. Men de vill också jobba tillsammans med konstnärer och med att nå ut mer publikt.

– Vi vill ordna publika seminarier, samla olika samhällsaktörer kring specifika frågor. Jobba med konstnärer, museer och konsthallar. Vi har ett redan ett samarbete med några konstnärer och konsthallen Accelerator och vi har börjat jobba med Nobelmuseet, berättar Henrik Österblom.

Vetenskapligt samarbetar de bland annat med KTH:s forskningscentrum i antropocenhistoria, med Max Plank institutet i Jena, med Stanford University och de mer närliggande Stockholm Resilience center och Beijerinstitutet.

– Vi är som sagt en liten grupp och vi vill inte bygga upp en stor grupp, i stället vill vi satsa på att bygga nätverk, publicera riktigt bra artiklar och vara en plantskola för unga forskare som kan jobba vidare med den vetenskapliga metod vi tagit fram och sprida den på andra institutioner, säger Henrik Österblom.

Text: Carina Dahlberg